Frustration!
Jag vill skrika och gråta och slita ut mitt hjärta ur kroppen , men det kan jag inte så jag får skriva istället. Denna bloggen skulle inte vara någon negativ klagomur men idag blev den det. Jag kan inte skriva för mycket om varför jag känner som jag gör men skriva måste jag.
Jag känner mig maktlös , inför mina känslor , inför framtiden , inför vad som redan har hänt....
Ni som känner mig kanske har en aning om vad jag menar men ingen vet allt för jag vågar inte prata med någon riktigt. Vet inte vem jag kan lita på som inte pratar vidare eller jo det finns väl en och annan men då kan jag istället framstå som patetisk och det är absolut inte vad jag behöver nu. Och det kanske låter själviskt men jag måste verkligen måste tänka på mig själv just nu för om inte jag mår bra hur ska jag då lyckas nå mina mål och vara en bra förälder?
Jag är lycklig egentligen och väldigt tacksam över vad jag har men känslan av vad som saknas tar över och blir för stark. Jag vet inte vad jag ska eller hur jag ska hantera det men jag antar att det löser sig. Förr eller Senare...
Tyvärr vet jag att det blir just det , senare.
